The Anglo-Irish painter Thomas Frye (c. 1710 - 3 April 1762 best known for his portraits in oil and pastel, including some miniatures and his early mezzotint engravings, was also the patentee of the Bow porcelain factory, London, and claimed in his epitaph to be "the inventor and first manufacturer of porcelain in England," though his rivals at the Chelsea porcelain factory seem to have preceded him in bringing wares to market. The Bow porcelain works did not long survive Frye's death; their final auctions took place in May 1764. Thomas Frye was born at Edenderry, County Offaly, Ireland, in 1710; in his youth he went to London to practice as an artist. His earliest work are a pair of pastel portraits of boys, one dated 1734 (Earl of Iveagh). For the Worshipful Company of Saddlers he painted a full-length portrait of Frederick, Prince of Wales (1736, destroyed 1940), which he engraved in mezzotint and published in 1741. With his silent partner, a London merchant Edward Heylyn, he took out a patent on kaolin to be imported from the English colony of Virginia in November 1745, and became manager of the Bow factory from its obscure beginnings in the 1740s. He retired to Wales in 1759 for the sake of his lungs, but soon returned to London and resumed his occupation as an engraver, publishing the series of life-size fancy portraits in mezzotint, by which he is most remembered. He died of consumption on 2 April 1762. Frye had five children; his two daughters assisted him in painting porcelain at Bow until their marriages. One of them, who married a Mr. Willcox, was employed by Josiah Wedgwood at the Wedgwood Etruria works in painting figure-subjects from 1759 to 1776, the year of her death.  Related Paintings of Thomas Frye :. | St John Altarpiece | Portrait | Aan de Schelde-arm | Inferno, Canto XVIII | Croquet-Partie |
Related Artists:
Peale, Sarah Miriam
American Painter, 1800-1885 Painter, daughter of James Peale. The most notable of James Peale's painting daughters, she also studied with her uncle Charles Willson Peale and her cousin Rembrandt Peale, from whom she developed her talent for colour and precision in details. As studio assistant to her father, she occasionally introduced into his work bright and intricate fabrics. Her career began in 1817 with the exhibition of Flowers at the Pennsylvania Academy of the Fine Arts. In the 1820s she painted in Baltimore and Philadelphia; in 1824 she was elected to the Pennsylvania Academy. From 1831 to 1846 she maintained her studio in Baltimore where she was a popular portrait painter, producing unpretentious but intelligent and occasionally romantic portraits characterized by a fine concern for materials, as in Mrs Perry Eccleston Noel (c. 1822; Baltimore, Mus. & Lib. MD Hist.). Her sitters included such prominent politicians as Daniel Webster (1842; St Louis, MO Hist. Soc. Mus.) and Abel Park Upshur (1842; Baltimore, Mus. & Lib. MD Hist.). In 1847 Sarah moved to St Louis, MO, where for 32 years she was in great demand. From 1859 her still-lifes won prizes at the St Louis fairs; they were loosely painted works different from the tightly controlled table-top pieces of her father and sister. Sarah's portraiture also changed, from the elegant, precise Neo-classicism learnt from her cousin Rembrandt to a looser,
Cornelia Kuemmel
1863-1938
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.